Jag är inte passiv, men jag sluter fred med ögonblicket

Tal vid Hiroshima-afton 6.8.2021 av Petra Granholm

Konflikt. Klimat. Kris.

På detta tema skulle det vara naturligt för mig som aktivist att tala om hur konflikterna världen över förvärras av klimatkrisen, och hur krig förstör jorden, bokstavligen, och i sin tur förvärrar klimatkrisen, och hur alla dessa kriser vi befinner oss mitt uppe i - corona, ekonomi, klimat, förlust av biologisk mångfald etc- är länkade. Jag skulle kunna berätta om att översvämningar och värmeböljor, förvärrade av klimatkrisen, drabbar de mest sårbara i flyktingläger världen över och de som lever utsatta i slummen. Hur rovdriften på naturresurser ämnade att hålla ekonomin i rullning utarmar jorden och havet och slår undan möjligheterna för människors försörjning och bidrar till konflikt. Hur vi vet att torkan som föregick och bidrog till kriget i Syrien förvärrades av klimatförändringar och hur forskarna menar att vi har mer sådant att vänta oss.

Jag skulle, som aktivist, kunna fortsätta detta mitt tal med ett antal förmaningar, om vad vi måste göra innan det är försent. Hur vi måste ändra våra konsumtions- och transportmönster, få stopp på användningen av fossila bränslen, öppna våra dörrar för flyktingarna.

MEN. Som kanske flera av er här ikväll är jag en luttrad aktivist. Mamma berättade att första gången jag var här, på Hiroshimakvällen, var jag inte ens född utan i hennes mage för exakt 39 år sedan. Det är inte ens första gången jag talar, förra gången framförde jag mina japanska vänners ord i efterdyningarna av Fukushimakatastrofen – kärnkraften är ju länkad till denna kväll genom att, som fredsforskaren Tarja Cronberg säger, de länder som utvecklar sin civila kärnkraftsteknologi också kan utveckla kärnvapen- teknologin känner ingen gräns där.

Som aktivist har jag har vikit tranor. Jag har deltagit i och organiserat ett flertal klimataktioner, protesterat och demonstrerat, drivits av ångest och panik, närt mitt dåliga samvete med skammen över att aldrig räcka till, skulden av att inte göra nog och inte göra rätt.

SÅ. Jag är trött, på ett sätt som säkert många av er andra också är, som troget dyker upp på Emmaus och hela världens påminnelse om den ödesdigra dagen då människan gjorde sig till Gud genom att kunna styra över sin egen existens eller icke-existens.

Och jag ser inte längre utdelandet av ”måsten” som min främsta uppgift i rollen som aktivist. Jag tror inte att det innebär att jag blir en passiv, eller sämre aktivist. Jag vet att det innebär att min aktivism hittar ett djupare plan, på vilket jag befrias från min egenutropade domarroll. Jag behöver inte döma mig själv och andra, än mindre mänskligheten som helhet. Jag öppnar mig för en djupare förankring i villkorslös kärlek till livet och allt levande, och för att himmelriket kan finnas här och nu, mitt i krisen, för att ingenting varar för evigt och allt är förgängligt och det enda vi egentligen har är ögonblicket.

Det finns de, vars uppgift är freden. Ålands fredsinstitut är en organisation som har till uppgift att sprida kunskap om fred. Varje år ordnar fredsinstitutet djupare samtal om fred, ”kastelholmssamtal om fred”. Vid samtalen samlas kloka människor med erfarenhet för att djupdyka i olika teman. Samtalen är ofta en källa till inspiration och djupare insikt. Förra årets Kastelholmssamtal hade temat Krig, fred och miljö. Kopplingarna mellan konflikt och olika miljöfrågor, inklusive klimatet, kan verka överväldigande, men likaså finns kopplingar mellan miljöfrågor och fred. Hur människor som tidigare varit i konflikt samarbetar kring restaurering av en flod för det gemensamma bästa. Hur omsorgen och behovet av en ren miljö kan skapa samarbete istället för konflikt. Och i årets samtal, på temat medling i konflikter, berättade experterna om hur pandemikrisen öppnat nya möjligheter för fredsorganisationer att nå ut till fler länder genom det digitala. Ger vi oss tid för djupare samtal, längre än ett inlägg på sociala media, ger vi oss själva också en chans att hinna se fler perspektiv.

Som aktivister kan vi upplysa oss själva, med hjälp av experter och forskning, om tingens ordning. Sedan kan vi ta ställning för vår övertygelse baserad på denna upplysning, efter bästa förmåga. Men den som håller i mikrofonen och megafonen kan omsorgsfullt välja och formulera sitt budskap, för det påverkar också andra. Och det är inte bara jag som håller i mikrofonen i detta nu, idag är vi alla mikro- och megafonshållare på sociala medier. Om upplysningen om tingens ordning är för överväldigande är det lätt att det går som för mig – man förvirrar sig i känslor av ångest och panik när rubrikerna larmar om KRIS. Förlamande ångest, panik, maktlöshet. Antingen individuellt eller kollektivt. Och där på botten av dessa larmande känslor hittar man något annat: Jag upptäckte att det inte var min uppgift att gripas av panik och nära ångesten, min eller andras. Min uppgift är närvaron i detta nu, ögonblicket. Som min gode vän Micke påminner: om du vet var friden finns är friden din uppgift. Så istället för att nära ångest och panik när jag friden i mig. Sluter fred med ögonblicket, det som är. I just detta ögonblick finns inget behov av någonting. Om jag är i frid, finns inget behov av ofred med andra levande varelser.

Bland en klok väninnas böcker fann jag en skrift med titeln ”Fred med jorden”. Egentligen behövde jag bara titeln, men bokens själva tillkomst och existens är också intressant, den skrevs mitt i en annan kris - brinnande krig 1940 - av två kvinnliga freds- och jämställdhetsaktivister, Elin Wägner och Elisabath Tamm. Wägner såg ”andra världskriget som ett yttersta uttryck för maskincivilisationen och exploateringen av naturen” och detta var hennes och andra i det sk Fogelstadsförbundets manifest för freden baserad på varsamhet, decentraliserad produktion, giftfri odling och rätt utnyttjad kvinnokraft. Det låter förstås ironiskt aktuellt. Och när jag läser förstår jag att dessa kvinnor talar för sig själva som en del av Moder Jord – kvinnorna behöver jorden, jorden behöver kvinnorna. Att sluta fred med jorden är att sluta fred med sig själv och alla förvirrade tankar och känslor. I orden ”fred med jorden” förenas freds- och miljölogiken, inklusive klimatproblematiken. Vi slutar se skiljelinjer mellan oss och jorden, våra behov och planetens, mina och dina, deras och våra, slutar se separata enheter som opererar i vakuum och ser oss själva som en del av helheten.

Freden finns i relation till något annat, friden i relation till dig själv. Som ensam aktivist kan du inte åstadkomma fred, men du kan finna friden i dig själv. Hur kan du då själv bjuda in friden i ögonblicket? Du andas – det börjar iallafall där. Jag tror att det är den vetskapen vi kan hålla oss till för att upptäcka kraften som bär oss genom krisen, vilken kris det än nu vara månde. Bärkraft är inte att undvika krisen, utan att möta den, böja sig men inte knäckas, om och om igen, och t.o.m. kunna vila i det som bär.

Jag är inte passiv. Jag fortsätter framåt, men jag sluter fred med ögonblicket, det som är. Det är min främsta uppgift som människa, del av jorden, och som medmänniska, del av samhället.

I detta ögonblick känner jag en djup tacksamhet över att få tillfälle att uttrycka detta, till just er, och jag känner mig rörd över att det finns människor och organisationer världen över som aktiverar sig varje år för att påminna sig om kontrasten mellan krig och fred och vad vi kan lära av det. Utan kontraster ingen skärpa. Ljuset i lyktan i kontrast mot mörkret. Och ju oftare vi, enskilt eller kollektivt, ägnar oss åt ritualer som denna, som bjuder in stillheten i vardagen, desto oftare öppnar vi ju också portaler till friden.

Så – utan att lägga en värdering i årets tema: Konflikt är något som kan öppna våra ögon, vare sig det är mellan människor eller stater. Klimat är något vi kan påverka. Kris är något vi kan överkomma.

Tack.